En gång när jag gick på högstadiet fick vi i uppgift att skriva om en dröm. Jag skrev om London. Studenten kom i juni och efter timmar timmar timmar timmar på en svettig smörgåsrestaurang så är jag här nu. Går ramlar springer och skriker på gatorna jag längtat efter och som jag vet har längtar efter mig med. Stannar upp ibland för att ta in det men ger upp ganska snabbt och fortsätter. Det är vi nu, London och jag.

 

Det är här jag jobbar 40 h i veckan, det är här jag hånglar dansar faller spyr på Alibis toalett efter för många tequila shots. Det är här jag köper böcker för 50p, äter fryspizzor till frukost lunch middag och blir full på Frosty Jack. Handlar kylskåpsmagneter, vimplar och drömlexikon för min personalrabatt, firar jul utan mamma o pappa och vinner 700 ml vanilla vodka på jobbet. Det är här jag lyssnar på 1D på tuben till jobbet, det är här jag ljuger om vem jag är på hemmafester i stora hus.

 

Här flyttade jag in i min första lägenhet, och flyttade ut igen för att flytta in i en annan. Cravear marabou mjölkchoklad och svenskt jävla kranvatten ibland men annars ingenting som inte finns här.

 

När jag skrev om den där drömmen skrev jag om att jag var rädd för att jag kanske inte skulle våga. Men alltså. Jag här nu och London, det är du och jag.