Jag springer bredvid människor som springer av panik. Jag stannar till vid ett hus för att skriva ett brev till min mamma. Jag skriver att jag älskar henne. Jag ser människor jag känner igen av olika anledningar gråta av förtvivlan och jag vill också gråta men kan inte förmå mig. Vi är i krig med döden och alla säger att vi ska strida även om vi i hemlighet vet att det är omöjligt för oss att vinna.

Jag springer upp för ett berg som är täckt av snö och jag kommer så högt upp att jag kan se ut över hundratals andra berg som också är täckta av snö. Jag inser att vi inte har många minuter kvar och ringer dig men du vill inte svara. Mina ögon dras mot bergen igen och för en kort stund hinner jag tänka att det är vackert här och det lugnar mig lite. Verkligheten hinner ifatt och plötsligt kan jag se i slow motion hur bomber börjar falla från himmelen som stora, tunga vattendroppar. Utan att kunna göra någonting ser jag hur de träffar bergen och världen, hur allt och alla jag någonsin hållit av eller hatat eller inte brytt mig om försvinner.

Jag lägger mig försiktigt ner i snön och blundar. Drar ihop benen tätt intill mig. Känner hur allting rinner ur mina händer och försöker med mina sista sekunder att höra min favoritlåt spelas i mitt huvud. För att göra det hela mindre ensamt och smärtsamt.

Och så träffar det mig rakt i ansiktet. Som en våg av värme, energi och ljus.

Död.

-

Det trycker över bröstet och jag får långsamt kontroll över kroppen. Del efter del, muskel efter muskel. Jag är fast i något kallt men mjukt. Blött, och enligt mina uppspärrade ögon; skrikande vitt. Snö.

Jag gräver mig upp och möts av himmel och luft, ser mig omkring och finner andra människor sittandes i snön precis som jag. De rör på sig lika lätt som om de fortfarande vore levande. Kanske är vi det? Jag känner efter med alla mina sinnen och om det här är döden kan jag inte finna några skillnader med livet. Men varför är vi kvar?

Jag tror, att allt byggs upp igen.