Hej höst.

Jag kan se och höra att du är överallt nu. I varenda buske, gata, trädstam och rosig kind.
Du blåser om i mitt hår och får det att likna en skogsbrand. En skogsbrand som river och biter utan varken kontroll eller samvete. Tänk om jag skulle tatuera min kropp med höstlöv och gömma mig i en trädkrona eller lövhög? Skulle du ta hand om mig då? Skulle du låta mig bli en dela av dig, en del av hösten?

Hej höst.

Hur har du haft det sedan sist? Vad gör du egentligen under vintern, våren och sommaren? Gör du kanske också snölyktor, har picknick och blir lerig om skorna? Har du upplevt alla klyschor? Kännslan när första snön kommer eller smaken av jordgubbar?

Hej höst.

Jag gillar dig, höst. Jag gillar hur du luktar, hur du känns. Hur du får mig att ta på mig jeans efter en barbent sommar. Men varför är du så kall om kvällarna? Vad gör du av solen? Varför blir du bara mörkare och mörkare? Och varför är vintern så lång?

Hejdå, höst.

Jag förväntar mig inget svar, då jag vet att årstider varken har tummar att skriva brev med eller ögon att läsa dem med. Men innan vattnet blir till is och skogarna blir vita, vill jag tacka. Tack för att du alltid kommer igen och för att du ger mig mitt höstlov.

Ta hand om dig, ta hand om mig.